Jag vet. Det låter märkligt. Som om det inte kan vara sant. Att det måste finnas något. Att det går att lösa bara om man förändrar förutsättningarna. Men jag är ledsen. Jag är inte ens ledsen. Jag vet bara att det är dags. Ett styng av sorg. En insiktens kranka blekhet. Några tårar likt ett kort sommarregn. Torkar fort. Det finns inget mer kvar. Jag byggde mitt torn upp till himlen. Jag ville så mycket. Jag önskade så mycket. Sen föll det. Det är inget konstigt med det. Jag satsade allt på rött. En hand som inte föll ut i slutet. Straight flush blev två par. Kulan hamnade på svart. All in blev everything gone. Jag fick gå från bordet. Jag fick gå från spelet. Ut i regnet. Ut i det som är idag. Och imorgon och resten av dagarna. Jag har skoskav och är trött. Jag har snart inga sulor kvar. Huden har bränts av att flyga för nära solen. Mina leder tål inte längre kylan. Jag haltar. Jag vankar. Jag söker efter fäste för blicken. Men det är bara väg. Det är bara en ändlös räcka av steg. Så jag tänker inte gå längre. Jag vill inte längre. Det som en gång handlade om att ta sig någonstans är idag att ta sig bort från någonting. Men efter ett tag blir det svårt att veta vad som är vad. Utan det blir bara en vandring mellan vaga punkt a och punkt b. De som sägs finnas men jag vet inte längre. De som är början och slutet. Drömmarna blev hägringar som blev skuggor av något som en gång var. Något som är ett minne. Röken sticker mig i ögonen. Från det som brunnit. Askan är varm. Bränslet är slut. Dimman tätnar. Fukten tynger träden. Saktar in.
↧