“We do not measure a culture based on its output of undisguised trivialities, but what it claims as significant.”
Dagens stora nyhet om att Anders Borg klippt sig fick mig att tänka på en av de visserligen många gånger utmanande mot min teknikpositivism men samtidigt bästa böcker jag läst: Neil Postmans ”Amusing ourselves to death”. För boken är i grunden en uppgörelse med hur enkelt vi väljer att låta tekniken skapa yta snarare än djup. Så i grunden är den snarare kritisk mot människans val.
För Borg-historien är ett sorts bevis på att trivialiteten många gånger tagit över. Det är trivialiteter som får flest klick, det är de som diskuteras helst lite här och var. För de innebär att man inte behöver komma i konflikt. Självklart gillar man att rasa lite, men det är alltid ett vågspel – någon annan kan ju tycka tvärtom. Så istället väljer man att diskutera det triviala. Vi delar det, vi gillar det och alla följer med. Och vi kan vinna saxen som klippte tofsen.
Och klickjournalistiken vill hitta det som många vill prata om – och söker efter de triviala nyheterna. Snabbhetens pris blir inte fördjupningen utan trivialiseringen allt för många gånger. Frågan är vad det kostar i längden.
“When a population becomes distracted by trivia, when cultural life is redefined as a perpetual round of entertainments, when serious public conversation becomes a form of baby-talk, when, in short, a people become an audience, and their public business a vaudeville act, then a nation finds itself at risk; culture-death is a clear possibility.”
The post Tofsen som blev en riksnyhet appeared first on Deepedition.