Jag har 200 sätt att ta livet av mig. Jag vet precis vad som ska stå i alla breven. Jag har tänkt ut alla if’s and but’s. Det finns ingen som har så många bombsäkra självmord planerade. Jag är strateg. Jag är noggrann. Jag gör många beslut utifrån det här. Allt för många livet igenom.
Så har det varit. Livet igenom. Så länge jag kan minnas. Det enda som ändrats är hur bra planerna är.
Livet, vardagen, handlar om att hitta anledningar att leva. Saker som gör att jag skjuter det framåt. Att jag sätter det på paus. Jag vet alltid varför jag borde ge upp men hänger alltid kvar i anledningar att inte göra det.
Ständigt leta upp anledningarna till att gå ännu ett steg, andas ännu en dag, vakna upp varje morgon ännu en vecka. En månad till. Ett år som plötsligt gått. Ett decennium som flög förbi.
Det här är livet. Mitt. Så har det varit länge. Det är som det är. Det går inte att stoppa detta. Mer att lära sig leva med det. Min hemlighet. Det som gömmer sig bakom. En ständig kamp för balansen; att hitta anledningar till att inte låta den ena vågskålen sjunka ner. För den är alltid välfylld, tung, allt det som lades där ligger.
Samtidigt lägger jag allt jag kan i den andra vågskålen. Det här; det viktigaste och hela tiden med en blick på mätaren. Jämvikten, aldrig låta den gå för långt ner. Alltid hitta en jämvikt för att vakna ännu en dag; inte lycklig, aldrig tillfreds men ändå gå upp, göra allt det där som förväntas och hitta skärvor att lägga i vågskålen.
Stranden för att hitta snäckskalsskärvorna blir mindre och mindre. Det blir svårare och svårare att hålla balansen. Saker som jag trodde vägde tungt visade sig vara rökridåer. Nålen darrar till och faller. Jag vet vad det innebär att falla. Jag känner alla dofter av att drunkna. Jag vet hur krossandet känns när själen går sönder. Hänger mig över viktskålen en stund. Och jag vet att planerandet av nummer 201 startar direkt.
