Första bloggposten ”Arvet” finns här.
Det har gått ungefär två månader sen jag tog över huset. Varit där några gånger försökt bringa nån sorts ordning i kaoset.
Finns såna mängder saker att ta tag i. Och hur jag än försöker att ställa in mig psykologiskt i att ”det är bara ett hus” och ”det är över – gör det bara” så tär det på mig. Det tär för att det inte bara handlar om min barndom utan lika mycket om det jag blivit. Varje människa har ett eget ansvar – jag har ansvar för de val jag gjort men de har påverkats av det som hänt.
Om vi tänker att barnet är ett blankt papper (nu tror jag inte det är så – finns mycket som kommer med biologi och efter att fått barn som nu blivit vuxna också nåt märkligt psykologiskt arv – vi blir rätt rejält wired redan från början) så börjar vi skrivas på direkt. Jag har gjort val, dåliga val, som bygger på den jag skrivits att bli. Hur jag än kämpat mot så styrs våra handlingar och val många gånger av så många parametrar.
Jag ser linjer genom släkten, skeenden och beteenden som fortlöper. Det skrämmer mig. Den jag blev beror på vilka de var, och vilka de var beror på dem som skrev deras papper. Och vilka kommer mina barn bli – hur har vi skrivit deras blanka papper?
Samtidigt som jag spenderat maj och juni som varit intensiva jobbmässigt så har jag hanterat en mängd känslor och tankar. Om det här med vem jag blev, de val jag gjort och de som jag gjort illa; hantera att advokaten totalt messat upp allt så att jag betalar för huset men ännu inte äger det och därmed kan sälja det; tankar om andra relationer och min egen ensamhet – vad har jag att se framemot; hantera minnesfragmenten som dyker upp när jag är därnere – varje rum viskar saker, flashar minnen från den tid då jag var utlämnad att leva med henne och hennes behov och hennes val; samtidigt också hantera att vi just nu avslutar Dala-epoken i familjen men inte som en enhet.
Det är sorg – inte över henne utan över det som blev, över att jag ibland känner det som om det är orättvist att jag inte fick chansen att bli något annat, något bättre än det här. Det är smärta – ibland fysisk smärta när minnen tränger på runt hur hon spelade ut mig i allt och använde mig för precis vad hon just då kände hon behövde. Jag skulle döva hennes ångest, vara hennes gelike, ge henne trygghet, ge henne tillfredsställelse.
Jag går i ett hus och plockar med saker. Jag rensar ut tusentals foton från min barndom och ungdom. Jag skakar på huvudet åt den mängd saker som sparats. Mina kläder hänger kvar i tvättstugan, gamla burkar in absurdum, gamla tidningar och oceaner av böcker och CD-skivor.
Jag går i ett hus och plockar och städar. Ett hus där jag blev slagen, psykologiskt nedbruten, sexuellt förgripen på och ständigt avkrävd att vara vuxen ”du är min man nu”.
Det som ibland gör ondast är att ingen riktigt förstår. Hon var så omtyckt och ”det där var mellan er”. Hon var ju kvinna – kvinnor gör ju inte så. Hon kunde inte hjälpa det. Det var säkert jag som provocerade det.
Hur många övergrepp som sker från män på döttrar anses vara ”mellan dem”?
Mitt huvud har gått för högvarv, själen har kippat efter andan och ångest och hjärtvärk har varit ständiga följeslagare. Jag har åldrats flera år bara på två månader; kroppen är sliten, själen har gått i hungerstrejk och hjärnan har stängt av vissa funktioner.
Det är verkligen #cleanslateproject och fan vet om jag överlever det.
——-
Ps. Helt utan att veta vad jag höll på att skriva skickade min älskade fantastiska dotter en Håkan-text:
”Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
När jag fallit tungt
På ditt minnes skrothög
Hitta mig när som helst
På samma gator som Cederhök
Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar
Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt”