Jag har fått ett arv. Ett hus. Min mors och samtidigt mitt barndomshem. Där jag inte satt min fot under sjutton år. Där livet var tufft de tio åren innan.
Allt som varit, allt som jag bär på. Det här är som att reflektera de saker som ligger längst ned i min ryggsäck.
Jag visste inte hur illa det var. Trodde kanske det var lite bättre. Men det var misär. Det var som att gå in i en tidskapsel. Samma golv, samma väggar, samma möbler, samma allt. Bara oerhört slitet, trasigt och gammalt. Fyllt med damm. Den trasiga diskmaskinen som inte fungerat sen mitten av åttiotalet var kvar. Allt hängde som det alltid gjort. Samma gardiner som vi satte upp för tjugofem år sen. Samma fejkade blommor under lager av damm. Det kunde varit igår jag gick ut ur dörren. Bara att allt var totalt nedslitet, dammet låg tungt, bokhögarna var högre och allt var övervuxet, sönder och ganska vidrigt.
Hennes man verkar inte förstått eller sett hur illa det är. Han berättade att de ville ha in henne på ett hem redan för flera år sen. Hon vägrade. Utan låg kvar hemma, mer och mer förvirrad, senil, sjuk och kunde inte ta hand om sig själv. Eller huset. Precis som sin egen mor. Vilket hon var oerhört irriterad på själv. Sen dog hon. Lämnade allt. Bestämde inget. Inga testamenten. Lät andra ta hand om skiten. Som hon alltid gjort.
Jag trodde aldrig att det skulle vara så här illa. Jag trodde kanske mer om henne än jag borde – eller snarare: jag borde vetat bättre. Jag hade tänkt ta över huset. Renovera det som behövde renoveras och bo där i några år. Det kommer jag inte göra. Jag får ändra hela min plan. För annars blir det där huset också min död.
När jag stod mitt i det så insåg jag att jag inte ens vilken ände jag skulle börja. I vilken tåt jag skulle dra i först. Att jag stod i psykologisk kvicksand, ett moras av minnen. Och med något som skulle kosta mycket pengar att göra beboeligt, och oändligt med energi.
Hur ska jag göra då? Jag räknar med att rensa och röja själv: tack alla som gett förslaget att sälja allt som det är; jag har det i baktanken och som plan B. Men jag ska försöka själv. För jag har en historia att berätta. Den som några känner till men som också är viktig att berätta. För att förstå mer. Och jag känner ett ansvar för min egen historia. Jag vill hitta den sanna historien. För mina barns skull. Man behöver nån sorts bakgrund, en story, en insikt. Som man kan lita på. Jag har levt med historier som jag senare insett inte stämmer. Mytomani, skarvning, släkthistorier som inte stämmer, hemligheter som ersatts av påhittade historier.
Sommaren kommer handla om att berätta den där historien. Berätta den för mig själv och fylla i de hål som fortfarande finns. Hitta ledtrådar till alla varför. Men också berätta min historia för andra. För att det kanske fyller i en del varför om mig. Och dokumentera det som behöver finnas kvar för att förstå historien. Sen säljer jag, ger bort och kastar. Istället för att hänga upp historien på saker som sparas bättre att låta historien finnas som den är.
I kristen teologi finns Kairos-tanken. Det är ett svåröversatt ord: det handlar om frid och fred men både med sig själv och omvärlden, det handlar om att landa och acceptera samtidigt som det handlar om att försonas. Försonas med det som en gång blev, det som sedan hände och det som varit tills nu. För att kunna gå vidare. Min vän Pernilla påminde mig om det: katharsis och Kairos. Och för min del blir det #cleanslateproject
Jag vet ännu inte hur jag kommer att berätta historien. Men den kommer att berättas. För jag behöver berätta den. För min skull, för mina barns skull, för min ex-frus skull och kanske för andras skull. För att kunna försonas med sina egna demoner, respekteras för de val som gjorts, förstå varför saker hänt som hänt. Kanske kan det ge nån annan insikt om att inte vara ensam. Kanske kan det ge kairos för oss slutligen.