För ett tag sedan publicerade Resumé en lång sk karriärartikel med mig. Många har läst och tackat för den, många har noterat att den var tänkvärd och så. Själv fick jag ont i magen när jag läste den färdiga artikeln. Jag kollade mina citat och gav mina invändningar mot vinklar men som alla vet och som jag ändå respekterar: det är i slutänden redaktör och journalist som bestämmer. Det blev inte riktigt som jag ville. Eller – det blev för mycket. Kanske i ljuset av den här insikten som jag inte riktigt vågat omfamna ännu, kanske var jag nånstans där jag slutligen insåg att det var dags att kravla sig upp.
Här finns artikeln. Läs den gärna.
Några saker jag bara känner att jag vill skriva:
Jag fattar att prästvinkeln är speciell. Men för mig är det mer och mer jobbigt. Det är femton år sen jag gjorde något inom ämbetet. Jag har varit reklamare tre gånger så lång tid som jag var präst. Jag skäms inte för att varit präst, jag vet att jag faktiskt var rätt bra som det och om inte det lilla problemet med tron stod i vägen skulle jag kunna bli det igen. Men det är ändå nåt som är långt bak i tiden. Jag har fortfarande mycket teologi i mig men jag tror inte, och jag kan ibland känna att även om det är en bra story så blir det väldigt mycket fokus på det.
Ja, en av de saker som kraschade vårt äktenskap var jobbet. Men så många andra saker också. Det mesta var mitt fel och jag har skammen och skulden men ett förhållande är mer komplicerat än att någon jobbar för mycket. Pratade en del om det men det kom inte riktigt fram. Allt från tid till inställning, till externa saker. Är det någon som stod ut och höll i och höll ihop så var det Jenny.
Jag jobbar och jag är workoholic och jag insåg ju ganska nyss att jag helt enkelt brakade in i väggen igen. Så man får nog ta en del av mina råd med en nypa salt i ljuset av det. Jag är skitdålig på att vara ledig, jag är skitdålig på att vila och det blir ju inte bättre av att jag envist hänger kvar att driva eget företag istället för att bli anställd.
När jag läser texten så inser jag att det finns en massa sorg i den. Det känns som om jag tar lite lätt på det. Som om det är lite jaja, som det kan gå. Men det är en jävla fet sorgsmäll. Kanske har den insikten kommit först nu på senare tid; jag hann liksom inte riktigt landa där medan allt höll på och sen blev det byråstrul och konkurs, och flytt igen och SBD gick i graven, ny flickvän och det tog slut och sen dog morsan och… idag står jag här och helt enkelt vet inte riktigt om jag ens hann sörja oss.
Det har varit en rätt jävlig tid. Målet är att börja bygga upp det som raserats på olika sätt. Hantera alla känslor som kommer på samma gång: sorg, saknad, skam, skuld, besvikelse. Ombyggnation och restaurering pågår.