Jag landar plötsligt på den där heltäckningsmattan igen. Känner nästan känslan, känner den lite sträva ojämnheten och det märkliga ljuset i rummet: vitblått pågrund av tapeter och matta, ljust eftersom det var snedfönster. Med blå rullgardiner över. En NAD-stereo, mina hörlurar. LP-skivorna i sina billiga ställ och i ett par backar. Doften av lite damm.
Det är antagligen att jag var tillbaka i huset i somras som gör att jag slängs tillbaka när Spotify plötsligt väljer att spela Marillion för mig. Något i algoritmen fick för sig att oförhappandes släppa fram ”Sugar Mice” och min koncentration på att jobba blev fragmentariserad. Kroppen och hjärnan började minnas en massa saker. Fish’ röst och var och varannan låt som jag kan såväl text som trumspel till.
Jo ja. Huset är sålt. Det har kostat en del helt enkelt. Det tog mig till slut och jag fick lov att fly. Välja liv. Precis som så många gånger förr. Huset där jag dött så många gånger höll på att ta livet av mig än en gång. Den inpyrda ångesten, alla minnen som samlades i hörnen. Jag kvävdes sakta. Jag sålde det och fick oväntat bra betalt. Jag lät nån annan rensa det, ta hand om allt, struntade i att försöka sälja saker själv, struntade i att försöka vara så duktig, betalade för slippa och … överleva.
Jag inser bara att det kommer ta tid ändå. Det är saker som rörts upp. Som damm som inte lägger sig direkt. Triggas av triviala saker som musiken från då. Jag får leva med det. Ett tag. Det är en sorg också – en konstig sort. Att sörja en barndom man blev bestulen på. Att sörja något man aldrig haft och på samma gång inse att det som alltid legat där och skapat oro, en störning, ett högfrekvent buzz – det är nu inte längre där.
Det sista jag gjorde innan jag lämnade staden var att leta reda på hennes gravsten. För första och sista gången. För att ta farväl. Och lämna demonerna där.