Jag har en hög med papper som ska in i en pärm. Papper som sammanfattar de senaste åren. Såna där viktiga papper.
Domarna, avtalen, överlåtelser, kvittenser, registerutdrag, bouppteckningar, advokatpapper. Skilsmässa, konkurs, förälders död. Stora förändringar i jobb, i omvärlden, livet, i tryggheten.
Förlorade fotfästet och landade hårt. Om och om igen. Och igen.
Under senaste tre åren har mitt liv vänts upp och ner och ut och in. Om och om igen. Väldigt lite av det som var är. Överleva, resa sig på nio och ta nya smällar.
Så ett nytt år igen. På vingliga ben. Men jag höll mig uppe. Det gör ont att ta så mycket stryk. Blåslagen. Jag har vilat mig genom julen.
I juni drar jag upp den sista pålen av det gamla livet. Flyttar jag från Dalarna. Då är det mindre än ett år kvar tills jag fyller femtio. Jag tar mig nedåt. På nåt sätt hemåt. Eller ändå inte.
Vem är jag nu? Vem har jag blivit efter det här?
Jag vet inte. Jag väntar fortfarande. Jag är utan allt som var viktigt. Alla roller och titlar som jag trodde gjorde mig.
Jag har släppt så många drömmar. Låtit dem flyga vidare. Några håller jag fortfarande kvar men med längre och längre snöre. Till slut tar snöret slut och de kommer flyga sin kos de med.
Så många val senaste åren. Rätta, dåliga, akuta och genomtänkta. Problemet är att jag knappt vet vilket som är vilket. Undrar om inte slumpen eller ödet eller nån sorts laissez-faire hade gjort minst lika bra ifrån sig.
Så vem är jag nu? Vem skulle jag vilja vara?
Du kommer gå stärkt ur det här. Sa de om allt. Det kanske är så. Jag vet inte. Annorlunda ur det här ja. Förändrad ur det här sannerligen.
Är jag starkare? Har jag lärt mig nåt? Jag kan inte avgöra det. Min själ är inslagen i ett lager tunn plastfilm. Min tanke liksom är på en armlängds avstånd från känslorna. För jag lärde mig överleva. Just nu är det ungefär det. Jag fungerar. Jag letar nya vägar, nya sammanhang och letar efter glädjen bland bråten.
Och spegeln ger inga svar. Den visar bara mig: överviktig, skallig medelålders vit man med skäggstubb och glasögon. Gröna trötta ögon och rynkad panna. Det är liksom allt. Det är ganska påvert.
Så jag ska ordna papper. Sätta in dem i en pärm. Tänk om det vore lika lätt att strukturera sig själv.