Den där. Den där känslan. Obehagligt påtaglig. Påtagligt klar och koncis. Som en ren ton i hjärtat. En insikt som laser rakt in i medvetandet. En ny tomhet, en ny sorg. Ett hål som inte går att fylla med något som varar. Ett hål där kanterna hela tiden rasar in, förstoras, fördjupas. Slukar det mesta och det är så mörkt här nere. Jag sugs med. In i dess vortex. En egen rörelse inåt, nedåt. Att inte längre vara behövd. Det var bättre med demonerna. Den gamla vanliga känslan. Den jag lärde mig leva med. Skönheten och fulheten som balanserade varandra. Den jag lärde mig var en del av mig själv. Det som på nåt sätt blev en del av mitt liv. En jämvikt. En balansbräda. Det var åtminstone något man kunde kämpa mot. Det fanns nån mening mitt i meningslösheten. Jag byggde och rev ner. Och byggde igen. En känsla av att det ändå nånstans fanns en mening. Efter striden. Efter nästa hörn. Då kommer det bli bra. Där finns den där himlen som jag letar efter. Ett misslyckande var bara ännu ett berg att bestiga. Jag hade fel. När jag kunde lägga ner vapnen så fanns bara det här. Det här saknar allt sånt. Det här saknar nåt att slå på. Där lättnaden skulle finnas blev det istället ett tomrum. Ett vacuum av ingenting. Alla försök till argument faller. Jag har försökt dem alla. Faktum är. Ingen behöver mig längre. Alla kan klara sig utan mig. Jag blev något jag inte ville bli. Jag flög för nära solen. Jag har blivit över. Jag spelade högt. Förlorade. Redundant. Jag planerar en framtid jag inte ens förstår. Jag går mest på automatik. Vingarna har tappat fjädrarna. Momentet gått förlorat. Viljan är bruten. Jag är som nåt gammalt som en gång kanske var värdefullt. Som en överbliven filt, en trasig kassettradio, ett bilvrak som bara lämnats att rosta sönder. Nåt som gav värde till andra. En gång. Det jag lämnar efter mig är inte så mycket mer än när något helt enkelt slutar fungera. Det är inte värt att laga. Det är inte värt att spara. Inga epos, inga manifest, inga idéer som lever vidare. När jag går är det en sten som kastas i havet. Snabbt är allt som förut. En yta utan en krusning. Ett minne som snabbt försvinner in i glömskan. Det är helt enkelt så det blivit. Det är helt enkelt så det blev. Det är helt enkelt så det här slutar.
↧