”Depression är en sjukdom – inte ett personligt misslyckande.” Xeni Jardin
Det skrivs spaltmil om Aviciis depression och självmord. Hans utbrändhet och hur allt runtom honom hela tiden pushade att göra mer, vara mer. Beroendet av både att få göra men också andras beroende av honom. SVTs dokumentär är otäck och viktig på så många sätt. Han hade allt – men ändå ingenting.
I vår branschtidning Resumé har det gått en kortare serie om utmattningsdepression inom kommunikationsbranschen. Vännen Niklas Dahlquist skrev en otroligt viktig text i den serien.
Jag har om och om igen skrivit om det (relaterade postningar i slutet av posten). Om att depression är något som det inte går att rycka på axlarna åt. Det handlar inte om att rycka upp sig eller skärpa sig. Det handlar inte om att ”men se vad du har”.
Jag pratar med vänner som är sjukskrivna eller som hankar sig fram och försöker att hålla näsan över ytan. Som använder sig av allt från träning, yoga, sprit eller annat för att orka. En dag till.
Det är ett tillstånd där du inte längre kan styra eller göra något: du är fast, stenhårt bunden och sjunker.
Det skär i mig samhällets fullkomliga inkonsekvens att i ena stunden uppröras av Aviciis död – som så uppenbart handlade om en introvert hyperkreativ person som drabbades av svår utmattningsdepression och depression, och samtidigt gentemot andra förklara att det inte är en sjukdom, att man behöver ta ansvar själv och jobba vidare. Försäkringskassan har i uppdrag att minska sjukfrånvaron så därmed har man helt enkelt valt att inte se utmattningsdepression som något som är värt att vara sjukskriven för. Längden sjukskrivning för depression motsvarar typ benbrott.
Det är en flagrant ignorans mot människor: oavsett om det handlar om flyktingar som drabbas av svåra depressioner eller medelålders kvinnor som slitit dubbelt i många år med familj, arbete och att vara som samhället förväntar sig, eller unga som försöker hitta sin plats i en snäv mall, eller introverta personer som inte orkar med en värld gjord för de extroverta (hattip för den Alexander Stutterheim).
Depression är inte ett personligt misslyckande – det är en sjukdom. Depression är psykets cancer. Den kräver omvårdnad, försiktighet, övervakning, medicin, behandling.
Rent tekniskt kan man se det som ett kluster av olika tillstånd. Men alla med potentiell dödlig utgång. Vilket dock de flesta inte verkar förstå. Självmord är kanske det vanligaste men inte minst i samband med utmattningsdepression finns andra faror; kroppen förstör sig själv genom adrenalinet som inte längre gör det som det ska utan istället ger sig på den egna kroppen. Hjärntröttheten gör att olyckor händer. Självmedicineringen skapar beroenden. Och så vidare.
Andra depressionstillstånd ännu farligare. För den enda fördel som finns med utmattningsdepression är att man kan skylla på jobbet. Eller på en påtaglig och faktiskt verklighet. Den som inte har det, den som inte kan hitta någon förklaring; då finns det heller inte så mycket kvar att hålla sig i.
Avicii borde inte behövt ta livet av sig. Lika lite som alla de som varje år väljer den vägen för att slippa kämpa mot depressionen – och slippa kämpa mot omvärldens kritik, besvikelse, att man inte tar sig i kragen. Listan börjar bli lång på de som inte orkade. Är det inte dags att sluta rycka på axlarna åt den listan, sluta försöka att förklara det med andra saker än vad det faktiskt handlar om: en jävla sjukdom som är lika dödlig som många cancerformer.
Depression är en mänsklig tragedi och för varje person som drabbas en mardröm värre än många andra mardrömmar. Ta hand om dig själv och ta hand om de som du möter som mår dåligt.
Tidigare postningar:
- Det är inte ett val
- ”Now the selfish bastards…”
- Håll käften Ulf Kristersson
- Vad var det du hette
- Deppad eller deprimerad
- Till alla jävlar som tror man fejkar
TL;DR: Vad vet jag om det här? Well: jag har levt med depressioner i hela mitt liv. Min mamma led, förutom extremt högfungerande borderlinestörning, av återkommande depressioner. Precis som min far varit. Jag fick en kronisk depressionsdiagnos tidigt. Min dotter har överlevt en djup svår depression. Vi kunde förlorat henne. Jag har förlorat alldeles för många vänner och bekanta i depressionen. Jag har bränt ut mig två gånger. Den senaste återhämtar jag mig från utan att välja medicin eller sjukskrivning (jag tackade nej) vilket inte är att föredra.